Jag kommer låta sjukt töntig nu men jag är så peppad på Emanuel Karlsten med fleras nya projekt Ajour. Framförallt hoppas jag att de kommer att lyckas leverera lika mycket som de lovar. I första texten där projektet presenteras läggs fokus på att Ajour syftar till att utmana sättet som journalistik görs idag och att skapa ett nytt förhållande till nyheter. Storslaget eller hur? Jag älskar grandiosa uttryck.
I alla fall. Karlsten beskriver Ajour som ett sätt för honom att få testa sina ideér om hur journalistik bör byggas på nätet och jag kan knappt sitta still i kontorsstolen när jag läser de punkter han radar upp i sitt inlägg:
”Jag tror att allt berättande måste ha en tydlig avsändare, någon vi kan relatera till. Jag tror också att allt kan uppfattas intressant med ett gott berättande. Att det inte finns ett egenvärde i att rapportera bara för att man måste.
Jag tror vi behöver låta berättaren älska sin story mer, följa den både före och efter publicering.
Jag tror att den behöver göras kollektivt. Som med Wikipedia eller Reddit, där läsare blir deltagare – för att deras medverkan belönas, inte skuffas undan.
Jag tror att tekniken måste finnas i journalistikens DNA. Att utvecklare är webbens redigerare. Att berättaren aldrig får slava under tekniken, utan låta tekniken vara en skjuts.
Jag tror att vi måste bort från alla måsten kring affären. Låta journalister främst vara journalister.
Jag tror att alla är journalister.”
Så rätt i tiden och så uppfriskande! Jag förstår att inte alla utbildade journalister tycker att det är superkul när någon skriver att alla är journalister, men samtidigt kan jag inte låta bli att hålla med i viss mån. Det är så mycket som händer på gräsrotsnivå idag. Ofta har jag läst saker på twitter innan jag sett det ens i tidningarnas nätupplagor. Ibland är vi vanliga dödliga snabbare än media och agerar journalister med utgångspunkt från vår egen dator i vårt eget vardagsrum. Det finns något fint i den här tanken som jag tycker om.
Överlag blir jag som mest exalterad över de tre första raderna. Berättande behöver en tydlig avsändare. Vi vill veta vem som skriver, göra en avvägning av personen och välja om vi känner förtroende eller inte, ta reda på om det är någon vi ser upp till eller inte och därefter göra vår tolkning. Vi ser hur väl det här fungerar hela tiden. Egoboost Magazine säljer för att tidningen är Blondinbella och hennes publik känner henne och litar på henne. Samma sak med Elin Klings StyleBy, i en tid där modemagasin går ner i upplaga säljer StyleBy hur bra som helst. Varför? Den är Elin Kling. Återigen den tydliga avsändaren vi kan relatera till, vilja vara, vilja tycka som och lära oss av.
Jag tycker även att ideén om att få följa en berättelse både före och efter publicering låter lovande. Nu vet jag inte vilken form detta kommer att ta men jag gissar på någon form av blogg där man kanske får följa berättarens arbete. Oavsett så tror jag på att bygga engagemang för en berättelse och det jobb som ligger bakom. Att samtidigt göra journalistik på nätet mer kollektiv, som Karlsten själv skriver, i stil med Wikipedia, kan också bli intressant. Transparens och delaktighet har vi kommunikationsstudenter fått inpräntat i oss är det viktigaste av allt, och här kommer en sida som verkar ta dessa ledord på största allvar, samtidigt som de implementerar det i det viktigaste av allt i ett öppet demokratiskt samhälle, det vill säga journalistiken.
Herregud. Nu är det jag som sitter och blir storslagen i uttrycken. Inte mycket att göra åt saken. Det är så peppad jag är.
